torsdag 26 november 2015

Små svarta lögner av Sharon Bolton

Sharon Boltons senaste deckare är fristående och skiljer sig mycket från hennes tidigare. Och det beror inte bara på avsaknaden av Lacey Flint. Platsen är inte heller densamma. I stället för i London, är vi på de karga Falklandsöarna. Språket är också annorlunda; kargt och kalt. Korthugget nästan. Som jag tänker mig att man talar där ute i Atlanten.
Den Sharon Bolton jag är van vid skriver blodiga deckare som man läser nästan för snabbt för att få veta hur det går. Det brukar vara seriemördare och polisinsatser och extrem spänning.
Stämningen i den här romanen är lågmäld och jag drar mig nästan från att kalla den deckare. Det är en roman som bland annat handlar om ett brott. Men mest handlar den om förlust och sorg och om vad sorg kan göra med en människa. Det är också en berättelse om Falklandsöarna. Vi möter naturen, den karga hårda naturen med farliga klippor och stup. Djurlivet som består av fåglar och valar och delfiner. Dessa stora, majestätiska valar.
1982 var det krig här. Under bara några månader stred britter och argentinare om rätten till öarna och många, många män dog. Storbritannien vann. Några soldater stannade kvar på Falklandsöarna. Några för att det är så vackert där, andra för att de mött kärleken. Och så några som Callum, vars samvete hindrar honom att åka hem. Callum är skadad av kriget och lider av posttraumatiskt stressyndrom. Han får otäcka flashbacks då han inte vet vad han gör och sedan Catrin tagit avstånd från honom håller han sig för sig själv.
Catrins båda söner är döda. De dog i en olycka när Catrins bästa vän Rachel hade ansvaret för dem. Den dagen förstörs allt, Catrin förlorar hela sitt liv och hon kommer aldrig att komma över sorgen över sina barn och aldrig kommer hon förlåta Rachel. I stället kommer hon att hata sin före detta vän och hon låter hatet och sorgen ta över allt annat, hennes liv och omdöme och psykiska hälsa.
Varför skall Rachel få ha kvar sin familj? Varför skall hennes barn få leva?
När en liten pojke försvinner från stranden väcks mycket känslor till liv. Mörka, svarta känslor.
Med två väldigt opålitliga karaktärer som Callum och Catrin vågar jag inte andas ut förrän sista sidan är utläst. Jag är helt utmattad. Det är spännande förstås men det är också så väldigt, väldigt sorgligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar