torsdag 12 november 2015

Den blå klänningen av Michèle Desbordes

Med sina 137 sidor är det här en bok som snabbt är utläst. Men att bli färdig med den tar lång tid.
Flera dagar googlar jag. Jag måste läsa allt om Camille Claudel. Måste se alla skulpturer, alla bilder och filmer.
Camille Claudel var konstnär. Hon är också känd för att ha varit elev och älskarinna till Auguste Rodin. Att Camille Claudel reduceras till mästarens älskarinna är inget ovanligt. I hur många notiser står Karin Larssons konstnärskap självständigt till exempel?
Icke desto mindre var det oerhört viktigt för Camille att hon var Rodins älskarinna. Deras passion berusade och inspirerade henne till storverk.
Samma passion upprörde Camilles familj. Att ha utomäktenskapliga förbindelser, gå nästan maniskt upp i sin konst (som dessutom var snusk!) och arbeta nätter igenom var inte accepterat för en ung kvinna vid sekelskiftet. Camille Claudel fick nog kämpa för sitt konstnärskap, för ett erkännande. Efter varje vårsalong förstörde hon uppgivet sina skulpturer.
Till slut bröt hon med Auguste Rodin, trött på hans otrohetsaffärer. Att Camille Claudel var olycklig råder det ingen tvekan om. Psykiskt sjuk var hon däremot inte. Ändå  kände sig familjen nödgad att till slut lägga in henne på sinnessjukhus i mars 1913. För familjens skull. Camilles bror Paul Claudel rönte framgångar både som poet och diplomat och man skämdes helt enkelt över den "galna konstnärinnan".
På sjukhuset blev Camille kvar till sin död 1943. Hon tillbringade trettio år på mentalsjukhus trots att hon var frisk. Gång på gång försökte läkarna övertyga familjen att deras dotter inte var sjuk. Gång på gång bad Camille sin mamma att låta henne komma hem men hon vägrade. Inte en gång kom modern och hälsade på.
Men brodern Paul skrev. Och han kom och hälsade på. Inte många gånger men tillräckligt för att Camille skulle hänga upp sin tillvaro på att vänta på sin bror.
I romanen är det där vi möter henne. På en stol i trädgården utanför sjukhuset. Där sitter hon och väntar. I återblickar berättas hennes liv. I korta glimtar berättas om Camilles uppväxt och om kärleken till Rodin. Medan hon själv sitter i sin stol och väntar. Ibland kommer Paul. Då händer det att han tar henne med på utflykt. Men oftast kommer han inte. Oftast har hon gjort sig fin i onödan.
Det är så otroligt smärtsamt att ta in detta. En mor som gömmer undan sin obekväma dotter på sinnessjukhus i trettio år. En bror som en gång stått så nära, delat allt men glömmer nu bort och har inte tid.
Det är därför jag inte kan lämna henne. På min datorskärm blir hennes skulpturer verkliga för mig. Och just då är det som att jag håller henne sällskap där i trädgården.
På Nationalmuseet i Stockholm visas just nu Auguste Rodins skulpturer. Jag går där en hel dag och letar efter spår av Camille Claudel. Undrar vilken kropp som är hennes.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar