torsdag 26 november 2015

Små svarta lögner av Sharon Bolton

Sharon Boltons senaste deckare är fristående och skiljer sig mycket från hennes tidigare. Och det beror inte bara på avsaknaden av Lacey Flint. Platsen är inte heller densamma. I stället för i London, är vi på de karga Falklandsöarna. Språket är också annorlunda; kargt och kalt. Korthugget nästan. Som jag tänker mig att man talar där ute i Atlanten.
Den Sharon Bolton jag är van vid skriver blodiga deckare som man läser nästan för snabbt för att få veta hur det går. Det brukar vara seriemördare och polisinsatser och extrem spänning.
Stämningen i den här romanen är lågmäld och jag drar mig nästan från att kalla den deckare. Det är en roman som bland annat handlar om ett brott. Men mest handlar den om förlust och sorg och om vad sorg kan göra med en människa. Det är också en berättelse om Falklandsöarna. Vi möter naturen, den karga hårda naturen med farliga klippor och stup. Djurlivet som består av fåglar och valar och delfiner. Dessa stora, majestätiska valar.
1982 var det krig här. Under bara några månader stred britter och argentinare om rätten till öarna och många, många män dog. Storbritannien vann. Några soldater stannade kvar på Falklandsöarna. Några för att det är så vackert där, andra för att de mött kärleken. Och så några som Callum, vars samvete hindrar honom att åka hem. Callum är skadad av kriget och lider av posttraumatiskt stressyndrom. Han får otäcka flashbacks då han inte vet vad han gör och sedan Catrin tagit avstånd från honom håller han sig för sig själv.
Catrins båda söner är döda. De dog i en olycka när Catrins bästa vän Rachel hade ansvaret för dem. Den dagen förstörs allt, Catrin förlorar hela sitt liv och hon kommer aldrig att komma över sorgen över sina barn och aldrig kommer hon förlåta Rachel. I stället kommer hon att hata sin före detta vän och hon låter hatet och sorgen ta över allt annat, hennes liv och omdöme och psykiska hälsa.
Varför skall Rachel få ha kvar sin familj? Varför skall hennes barn få leva?
När en liten pojke försvinner från stranden väcks mycket känslor till liv. Mörka, svarta känslor.
Med två väldigt opålitliga karaktärer som Callum och Catrin vågar jag inte andas ut förrän sista sidan är utläst. Jag är helt utmattad. Det är spännande förstås men det är också så väldigt, väldigt sorgligt.

torsdag 12 november 2015

Den blå klänningen av Michèle Desbordes

Med sina 137 sidor är det här en bok som snabbt är utläst. Men att bli färdig med den tar lång tid.
Flera dagar googlar jag. Jag måste läsa allt om Camille Claudel. Måste se alla skulpturer, alla bilder och filmer.
Camille Claudel var konstnär. Hon är också känd för att ha varit elev och älskarinna till Auguste Rodin. Att Camille Claudel reduceras till mästarens älskarinna är inget ovanligt. I hur många notiser står Karin Larssons konstnärskap självständigt till exempel?
Icke desto mindre var det oerhört viktigt för Camille att hon var Rodins älskarinna. Deras passion berusade och inspirerade henne till storverk.
Samma passion upprörde Camilles familj. Att ha utomäktenskapliga förbindelser, gå nästan maniskt upp i sin konst (som dessutom var snusk!) och arbeta nätter igenom var inte accepterat för en ung kvinna vid sekelskiftet. Camille Claudel fick nog kämpa för sitt konstnärskap, för ett erkännande. Efter varje vårsalong förstörde hon uppgivet sina skulpturer.
Till slut bröt hon med Auguste Rodin, trött på hans otrohetsaffärer. Att Camille Claudel var olycklig råder det ingen tvekan om. Psykiskt sjuk var hon däremot inte. Ändå  kände sig familjen nödgad att till slut lägga in henne på sinnessjukhus i mars 1913. För familjens skull. Camilles bror Paul Claudel rönte framgångar både som poet och diplomat och man skämdes helt enkelt över den "galna konstnärinnan".
På sjukhuset blev Camille kvar till sin död 1943. Hon tillbringade trettio år på mentalsjukhus trots att hon var frisk. Gång på gång försökte läkarna övertyga familjen att deras dotter inte var sjuk. Gång på gång bad Camille sin mamma att låta henne komma hem men hon vägrade. Inte en gång kom modern och hälsade på.
Men brodern Paul skrev. Och han kom och hälsade på. Inte många gånger men tillräckligt för att Camille skulle hänga upp sin tillvaro på att vänta på sin bror.
I romanen är det där vi möter henne. På en stol i trädgården utanför sjukhuset. Där sitter hon och väntar. I återblickar berättas hennes liv. I korta glimtar berättas om Camilles uppväxt och om kärleken till Rodin. Medan hon själv sitter i sin stol och väntar. Ibland kommer Paul. Då händer det att han tar henne med på utflykt. Men oftast kommer han inte. Oftast har hon gjort sig fin i onödan.
Det är så otroligt smärtsamt att ta in detta. En mor som gömmer undan sin obekväma dotter på sinnessjukhus i trettio år. En bror som en gång stått så nära, delat allt men glömmer nu bort och har inte tid.
Det är därför jag inte kan lämna henne. På min datorskärm blir hennes skulpturer verkliga för mig. Och just då är det som att jag håller henne sällskap där i trädgården.
På Nationalmuseet i Stockholm visas just nu Auguste Rodins skulpturer. Jag går där en hel dag och letar efter spår av Camille Claudel. Undrar vilken kropp som är hennes.

onsdag 11 november 2015

Hausfrau av Jill Alexander Essbaum

Hausfrau jämförs med böcker så olika som Madame Bovary och 50 shades of Grey. Jag minns inte riktigt vad jag föreställde mig när jag började läsa. Kanske hoppades jag på litterär bdsm?
Det förekommer dock inte i den här romanen alls. Det enda Hausfrau har gemensamt med 50 shades är de myckna sexscenerna. Själva sexskildringarna är däremot väsenskilda .
Där E L James sadistiskt plågar läsaren med inre gudinnor och förskönade våldtäkter är sexscenerna här välskrivna men ganska snabbt överstökade. Hausfrau är ingen erotisk roman. Hausfrau är däremot en av de bästa skildringar av depression jag läst. Där är jämförelsen med Madame Bovary befogad. Jag skulle också vilja lägga till Anna Karenina då huvudpersonerna inte bara delar öde utan även förnamn. Anna.
Anna Benz lever tillsammans med sin man och tre barn i en liten stad i Schweiz. Annas man är bankchef. Själv saknar hon ett bankkonto. Hon saknar körkort, arbete, vänner och till och med språk. Efter nio år i Schweiz  har hon fortfarande inte lärt sig tyska. Anna är helt beroende av sin man. Här kan jag jämföra med 50 shades. Annas man, Bruno är en typisk Christian Grey-karaktär.
 Han dominerar sin hustru. Inte med piskor och handbojor men med sitt humör och sina vredesutbrott. Han dominerar med sin överlägsenhet, sin inkomst och ställning. Och han gör det riktigt snyggt. Anna har blivit till ingenting, ett tomt skal. Hon är utanför i ett eget långtråkigt vakuum.
 För att fördriva tiden åker hon tåg. För att känna att hon finns träffar hon nya älskare. För att känna över huvud taget söker hon sex. För en stund blir hon bekräftad men det hjälper inte mot den oerhörda livsledan, apatin som gör henne inkapabel till förändring. Gång på gång vill jag ruska tag i henne. Gör något! Ta emot den hjälp som erbjuds dig! Jag blir förbannad på henne. Varje vecka träffar hon dr Messerli som skulle kunna hjälpa Anna om hon bara öppnade munnen. I stället sitter hon bara där i mottagningsrummet oförmögen att berätta om vad hon känner, om sorgen och saknaden över en förlorad kärlek, om den isolering hon lever i. Jag önskar att hon ville prata med Mary, kvinnan på den tyskakurs hon (åtminstone) har börjat på men vänskapliga inviter från hennes håll skakar hon av sig. I stället väljer hon att gråta. I smyg om nätterna lämnar hon huset och sätter sig på en kulle en bit bort och gråter. Ensam även där.
När förändringen väl kommer gör den det genom en katastrof. När allt redan är för sent. Och fast det står på första sidan att tragedin kommer att inträffa slår det mig så hårt i magen att jag blir sittande med boken i knäet och gråter.
Tågen i Schweiz  är alltid mycket punktliga. Utom när någon har kastat sig framför ett. Slutscenen i Anna Karenina ringer i mitt huvud.

När Jill Alexander Essbaum besökte Sverige hade jag glädjen att träffa henne. Hon var Lovely!


tisdag 10 november 2015

Här tänker jag skriva allt som inte ryms på Facebook. Allt det där jag tänker på om nätterna när boken är utläst.
 Jag skall skriva om böcker som inte är roliga eller får dig att må bra. Jag skall skriva om böcker där folk dör eller dödar eller bara önskar att de vore döda. Böcker som är sorgliga och svåra att skaka av sig.
 Jag gillar när det skaver. Det som är svart och lite sotigt i kanterna. Jag vill ha böcker som skrämmer mig, som upprör eller äcklar mig. Jag vill ha en genre som heter feel bad.
Så för att tala med Alice Cooper; welcome to my nightmares!